Måndag och tragiskt besked!
Kändes riktigt , riktigt jobbigt att mannen skulle jobba idag , men det härliga är att det är sista veckan han jobbar innan semestern *nice* , sedan har vi 5 veckor tillsammans *love*
2 veckor: mannen , jag och minstingen...
3 veckor: ytterligare med även Filip och Flisan
*trevligt* tiden får gärna sakta ner under den tiden...
Jag kom upp och gjorde vid mig och busade lite med minstingen när telefonen ringde och det var mamma , hon berättade att något tragiskt hänt inatt?
Min farfar har varit i dåligt skick i lite mer än ett år nu och vissa dagar bättre än andra , men han har varit kvar i hemmet iallafall. Han har även under mång , många år haft prostatacancer och det var den som började bråka för tidsperioden när han blev i sämre skick och det var mycket in och ut på sjukhus.
Inatt hände det som inte skulle hänt , han gick upp för att han var kissnödig och något hände så han stod på huvet och trillade ner för hela trappan och i trappan finns en sväng och nedanför står en äldre/gammal byrå med en ganska tjock limmad marmorskiva och den hade även spräckts *åh herregud* , ambulansen fick hämta honom och till det krävdes två ambulanser och fyra vårdare för att få ut honom...
Under dagen har det gjorts undersökningar och han har röntgats...
Kl. 22 ca igårkväll fick jag tag på mamma , pappa och fick höra att han knäckt nacken , nyckelbenet och revbenen , han är totalt fördärvad och ligger bara och skriker ajajajajajaajaj...dessutom visade röntgen ytterligare att han hade en stor tumör i magen *neeeej*. Under dagen hade även ett närmare upplivningsförsök gjorts och de hade fått ge extra blod till honom , efteråt hade läkaren haft samtal med min farmor och mamma , pappa om skicket och han har inte lång tid kvar och om hur de skulle gå tillväga om han somnade in med försök till upplivningsförsök eller inte? Valet har blivit INTE och han har inget liv längre i det skicket , nu är det bara väntan *tragiskt* allting tog ett abrupt slut...visst har vi vetat om att det varit på väg utför , men det tog sån vändning och nu är det verkligen dags...det kan röra sig om sekunder , minuter *vet inte* kanske t.o.m nu samtidigt som jag skriver detta???
Jag har sedan tonåren inte tyckt om min farfar , då han gjorde vissa saker som inte är accepterat mot mig och jag har sett honom som en dödsbakterie och under mina vuxna dagar har jag inte haft någon nämnvärd kontakt med dem. Vi har aldrig rett ut detta heller och min farmor ville inte riktigt se det heller när jag och mina föräldrar skällde om detta *skit* Jag hatar min farfar innerligt och har ångest för att han inte kunde vara som en normal farfar , men jag grät igår över hans slut och nog inte egentligen för honom utan för min pappa och för hans skull , svårt att beskriva och jag vet inte innerst inne varför??? men nu är det allvar och mer påtagligt och som min älskling sa att han går i graven och ni har inte rett ut det som hänt och att det kunde bero på det *vet inte*
Nu ligger han iallafall kvar på akuten under övervakning och han kommer aldrig mer få se sitt hem...
Den 6:e Maj var sista gången vi sågs och innan dess vet jag inte...
Jag kan bjuda på tårar , du är trots allt min farfar och jag är inte känslokall trots det förflutna , men du kan aldrig begära mer än så...
I ditt skick är det bättre att somna in än att lida av din enorma smärta...Hej då farfar!
2 veckor: mannen , jag och minstingen...
3 veckor: ytterligare med även Filip och Flisan
*trevligt* tiden får gärna sakta ner under den tiden...
Jag kom upp och gjorde vid mig och busade lite med minstingen när telefonen ringde och det var mamma , hon berättade att något tragiskt hänt inatt?
Min farfar har varit i dåligt skick i lite mer än ett år nu och vissa dagar bättre än andra , men han har varit kvar i hemmet iallafall. Han har även under mång , många år haft prostatacancer och det var den som började bråka för tidsperioden när han blev i sämre skick och det var mycket in och ut på sjukhus.
Inatt hände det som inte skulle hänt , han gick upp för att han var kissnödig och något hände så han stod på huvet och trillade ner för hela trappan och i trappan finns en sväng och nedanför står en äldre/gammal byrå med en ganska tjock limmad marmorskiva och den hade även spräckts *åh herregud* , ambulansen fick hämta honom och till det krävdes två ambulanser och fyra vårdare för att få ut honom...
Under dagen har det gjorts undersökningar och han har röntgats...
Kl. 22 ca igårkväll fick jag tag på mamma , pappa och fick höra att han knäckt nacken , nyckelbenet och revbenen , han är totalt fördärvad och ligger bara och skriker ajajajajajaajaj...dessutom visade röntgen ytterligare att han hade en stor tumör i magen *neeeej*. Under dagen hade även ett närmare upplivningsförsök gjorts och de hade fått ge extra blod till honom , efteråt hade läkaren haft samtal med min farmor och mamma , pappa om skicket och han har inte lång tid kvar och om hur de skulle gå tillväga om han somnade in med försök till upplivningsförsök eller inte? Valet har blivit INTE och han har inget liv längre i det skicket , nu är det bara väntan *tragiskt* allting tog ett abrupt slut...visst har vi vetat om att det varit på väg utför , men det tog sån vändning och nu är det verkligen dags...det kan röra sig om sekunder , minuter *vet inte* kanske t.o.m nu samtidigt som jag skriver detta???
Jag har sedan tonåren inte tyckt om min farfar , då han gjorde vissa saker som inte är accepterat mot mig och jag har sett honom som en dödsbakterie och under mina vuxna dagar har jag inte haft någon nämnvärd kontakt med dem. Vi har aldrig rett ut detta heller och min farmor ville inte riktigt se det heller när jag och mina föräldrar skällde om detta *skit* Jag hatar min farfar innerligt och har ångest för att han inte kunde vara som en normal farfar , men jag grät igår över hans slut och nog inte egentligen för honom utan för min pappa och för hans skull , svårt att beskriva och jag vet inte innerst inne varför??? men nu är det allvar och mer påtagligt och som min älskling sa att han går i graven och ni har inte rett ut det som hänt och att det kunde bero på det *vet inte*
Nu ligger han iallafall kvar på akuten under övervakning och han kommer aldrig mer få se sitt hem...
Den 6:e Maj var sista gången vi sågs och innan dess vet jag inte...
Jag kan bjuda på tårar , du är trots allt min farfar och jag är inte känslokall trots det förflutna , men du kan aldrig begära mer än så...
I ditt skick är det bättre att somna in än att lida av din enorma smärta...Hej då farfar!
